I romanen Den tredje systern (2005) blev Gunnar av med stora delar av sig. De offrades på livets altare utan att den som kastrerats fick något i gengäld.
Nu värker Gunnar fram sina dagar som sjukpensionär i ett källarrum i förorten. Men detta hus är inte som andra: ljudet av gnisslande klor, knackningar och speldosor håller den hopplöse blandmissbrukaren vaken.
Det som skulle ha varit ett händelselöst väntande på slutet blir ett ohyggligt och underbart äventyr. Han får en ny vän i grannfrun tant Karlsson. I ett hemligt rum hittar han en "onanidagbok". Och han blir med barn: den som var ett ödsligt monster blir ett fruktbart blomster.
Gunnar Blås Gå ner för trappan är en enkel och rörande historia om föräldraskap och förtvivlan, fylld med färggrann fantastik och förhärjande fasa. Följ med Gunnar ner för trappan, där hans öde skall kristalliseras.
PRESSRÖSTER:
"Kroppen, med sina öppningar, är rent konkret öppen mot världen och stadd i rörelse och förfall. Skrattet är inte bara underhållning utan livsnödvändighet. Hos Gunnar Blå blir orgasmen ibland ett sättt att skjuta upp döden än en liten stund. [---] Gå ner för trappan är koncentrerad och skir i stilen. Precis som i flera av novellerna i Klumpigheten och samlingen Cykelreparatörskan vågar texten vara allvarligt vacker, eller vackert allvarlig, mellan varven. Gå ner för trappan är sparsmakad och låter berättandet ta tid, och resultatet blir både mera knappt och koncentrerat." (Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet)
”Gunnar Blå trotsar en mängd föreställningar om trygga dikotomier. Hans författarskap har rört sig från porrnoveller till självbiografiska romaner, utan att någonsin passera den så kallade verkligheten. Strip lit är inte ens förnamnet – här snackar vi perv lit, fuck lit, death lit, av och med en blåådrig fiktion. Litteratur som osar av köttets sorg och själens obotliga; som maler tömning, tömdare, tömd. [---] Sorgligare, innerligare, mer sentimental och skönskrivande än någonsin är Gunnar Blå tillbaka för att störta vår sjuka, patriarkala verklighetsshow.” (Jenny Tunedal, Aftonbladet)
”I Blås noveller finns inget av tom självhävdelse, bara ren, skär och förtvivlad mänsklighet i dess fulaste och därmed mest ömkansvärda form. Det blir på ett bakvänt vis vackert och är dessutom roligt, så länge man inte läser det medan man äter. [---]Texten är skandalös. Inte på grund av det groteska innehållet, blodet, det religiösa bildknullandet. Språket självt är skandalöst, i ordets bästa bemärkelse. Högstämda sekvenser faller genom sig själva och slutar i plattityder, för att ta fart igen mot höjden. [---]Kanske är detta det mest skandalösa: textens allvar, de blodiga tårarna bakom skrattet.” (Sara Gordan, Dagens Nyheter)
”Inte minst överraskar språket, som fått en sällsam pregnans och tyngd. Plötsligt känner man lidandet och tomheten, känslan av att vara ett kryp i ett isande kallt universum. Det är inte längre bara prat. Första hälften av boken är rent magnifik. Här finner vi Gunnar som förtidspensionerad blandmissbrukare djupt nere i skiten. Kastrerad, med halva ansiktet bortskjutet, inväntar han döden under en nerspydd filt, huttrande av kyla och feber i ett gudsförgätet källarhål. En sorglig spillra vanställt liv, genomsyrad av absolut intighet, alltför trött för att orka fly från mardrömmen som tar form omkring honom.” (Fabian Kastner, Svenska Dagbladet)
”Hans böcker är oförblommerat pornografiska, eller snarare djupt antipornografiska, samtidigt som de präglas av ett bottenlöst och textuellt turnerat självförakt. Längst därinne handlar värvet inte så mycket om skuld och skam, som om en knivskarp och ytterst originell gestaltning av manlighetens förestående och nog så aktuella kris.” (Jan Karlsson, Sundsvalls Tidning)
;)
Gunnar Blå-paketet
Den tredje systern-paketet