|
De som träffat Jerker Johnson mindes honom ofta med ett starkt obehag. Vissa mer luttrade personer avfärdade honom bara som en obehaglig psykopat och blandmissbrukare. Men de som inte var vana vid sånt uppfattade honom som mycket hotfull och skrämmande. De flesta tyckte att han inte riktigt fått sitt straff. Att livet inte behandlat honom så hårt som det borde. Så som han svinat med människorna runtomkring sig borde han ha fått det lite hetare om öronen. Jerkers liv som sådant kanske inte verkar så bra egentligen. Lite för mycket missbruk och kaos för att det ska vara helt njutbart. Men många tyckte att han förtjänade att ha det sämre än han hade. Han verkade aldrig få sitt straff, vad det nu kan innebära. Kan det vara så att det där med ödet bara gäller för vissa? Äh, det gäller säkert inte alls. Jerker Johnson drog sig inte för någonting. Han stal, ljög, misshandlade och horade med samma själlösa elegans. Han lämnade sargade människor bakom sig där han drog fram. Avprogrammeraren Jerker Johnson livnärde sig på människors trasiga sinnen och sjuka själar. Han drog mynt av de svaga och enfaldiga. Med hjälp av sin kalla och beräknande logik och sitt rovdjursintellekt hade han i åratal tjänat grova pengar på psykisk misshandel och terror. Ja, folk betalade honom för att han skulle tortera deras barn. Tänk. Folk ringde honom snyftande och bad att få betala honom för att han skulle slå deras barn. Jerker tackade sällan nej. Men han hade länge slingrat sig som en ål kring ödets oundvikliga gripklo. Han kände nu hur snaran började dras åt. Saker och ting började se lite bleka ut. Men Jerker, fru Fortunas guldgosse, fruktade ej. Han visste att han skulle fixa det. Ödets oundvikliga gripklo är det bara bögar som är rädda för, som Jerker själv skulle ha sagt. Samtidigt som Jerker Johnssons hjärna började svalna i lägenheten vid Liljeholmen brann en annan hjärna av smärta i närheten. Mannen med den brinnande hjärnan hade fyra stycken implantat i sin skalle som fungerade som mottagare för någon sorts strålning och gjorde honom tokig. Eller, tokigare än han var innan. Implantaten var inte större än en tändstickas tändsats men de vållade honom stort lidande. Mannen med den brinnande hjärnan hade försökt det mesta för att bli av med smärtorna, sömnlösheten och vanföreställningarna som implantaten vållade honom. Sånt hade han nog av ändå. Han hade försökt supa bort smärtorna, men funnit att sponken bara gjorde honom mer mottaglig för implantatens psykiska påfrestan. Han hade försökt få hjälp så högt upp som på regeringsnivå, men bara mötts av hån och kvävda fnissningar. Han undvek sjukvården och psykiatrin eftersom han redan visste att dessa samarbetade med de monster som en gång satt in implantaten. Ingen trodde på honom och ingen ville hjälpa honom. Mannen med den brinnande hjärnan heter Gert Ståhl. |