Kvinnan svävade över marken, hennes vajer var av, den såg ut att ha blivit avbiten, tafsen spretade som roten på ett omkullvält träd. Hon var helt naken, benen uppdragna mot bröstet, armarna runt benen. Kvinnan skakade där hon hängde, kraftiga feberspasmer fick henne att ibland röra sig fram och åter, från sida till sida. När han kom närmare såg han att hennes skinn kokade. Huden över ryggen bubblade som vattnet i en kastrull. En flugsvärm surrade runt henne, ljudet från deras hundratals vingpar var frenetiskt, galet, ilsket. Gode Gud, var har jag hamnat? Hon svävade verkligen. Som på tv. Leviterade. Marken under Martins fötter var plötsligt mjukare, den kallade på honom, han kunde höra dess suckande. Han sprang och lämnade kvinnan bakom sig, vajern som förband honom med den förnuftiga världen kändes inte längre tung. Å herre jävlar, låt den inte vara av. Svensken sjönk allt djupare ned i marken. Den var nu ett träsk. Panikslagen började han vada. Byggnaden vid horisonten lyste som en fackla. På avstånd hörde han maskiner, de närmade sig, ljudet växte. Han slet i sina ben för att få fäste, men sjönk bara längre ned i sörjan. Maskinernas ljud blev högre. Kvinnan försvann i en blixt, en doft av ruttna ägg och svavel krängde sig in i hans näsa. Han slet och kämpade, stirrade vilt omkring sig, han hade sjunkit ända ned till halsen. På en blomsteräng öster om Shalu fångade den fyraårige kinesiske pojken Da Qiang en fjäril med sina små händer. När han öppnade dem igen var fjärilen krossad. Dess ena vinge slog två gånger och sedan blev den stilla. I ett tomt rum satt fem gamla män i munkkåpor och gula hattar med slutna ögon runt en bönerulle. Utan att någon rörde rullen, började den snurra. Männen öppnade sina ögon, den stora rullen av sten spann allt snabbare.
   Dra in mig", skrek Martin, "dra in mig då. Jag vill inte vara här längre!"
   En ny svallvåg sköljde genom honom, förändringen började. Han skrek. Ylade. Grät. Skrattade. Inget mänskligt öra hörde honom.

Ladda ner ett pdf-utdrag ur Fjärilen från Tibet här.