|
Det tog inte många sekunder för Clive Barker att gå från splatterpunkinnovatör till myspappa, men innan det hände hann han skriva de stilbildande Books of Blood volym 1 till 6 och regissera mästerverket Hellraiser. En film som fortfarande inte släppts oklippt någonstans i världen. Går knappast att prata om skräck utan att nämna Stephen King. En viktig bok i min barndom var novellsamlingen Dödsbädden. Den uppföljande novellsamlingen Den förskräckliga apan innehåller de klassiska och vansinnigt otäcka novellerna "Dimman" och "Flotten". Av Kings romaner är det främst hans tidiga verk som är bra. Måste jag välja en så blir det nog Jurtjyrkogården. Jag har en svag punkt för demoner och även om det är lätt att göra narr av tonårsupproret och den kristna kvasipropagandan i William Peter Blattys roman Excorcisten så är den lik förbannat kittlande, smutsig och kraftfull. Nowonmai! För ett år sedan läste jag Besatt av Peter James och den golvade mig direkt. Otäck, krypande ondskefull och välskriven. Det är sällsynt att se rädsla så väl beskriven. Ira Levin är skicklig på att snickra samman spännande verk och i Rosemarys baby fick jag mitt lystmäte av svart magi och ondskans oundvikliga triumf. Dystopiskt och vackert. Jamie Delanos hårda, mörka och politiska serie Hellblazer om svartkonstfuskaren John Constantine är en fullträff, speciellt de första tretton numren. John dyker för första gången upp i Alan Moores förträffliga American Gothic-saga i tidningen Swamp Thing. Båda serierna är absoluta måsten. Mangaskaparen Junji Ito är mest känd som skaparen till tunga verk som Uzumaki och Tomie. Men det är inte allt på hans repertoar, den undergångstäta Gyo är ett mästerverk som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Itos historier är känslomässigt insiktsfulla, perversa och skoningslösa. Hellboy av Mike Mignola, samt spin-off-verket B.P.R.D. är resultatet av en höghastighetskollision mellan pulpromaner, Jack Kirby och H.P. Lovecraft. Mignolas verk är mer fortreanska än skrämmande, men alltid läsvärda. Italienare kunde göra skräck på sjuttio- och åttiotalen. Lucio Fulci, Michele Soavi och Dario Argento har skapat mästerverk som The Beyond, Suspiria, Inferno och The Church. Det är vackert, våldsamt och majestätiskt. Den sistnämnda måste dock ses i ursprungsversion, vilket är lättare sagt än gjort. John Carpenter har klämt ur sig ett gäng riktigt otäcka skräckfilmer som The Thing, Prince of Darkness, The Fog och Halloween. Hans filmer är ofta lågmälda, vemodiga, suggestiva och apokalyptiska. Andra nordamerikanska verk man bör se är ljuvligt perversa Videodrome av samhällsbetraktaren David Cronenberg, den fantasieggande Fire Walk with Me av David Lynch och den surrealistiska Phantasm av Don Coscarelli. De senaste femton åren har amerikansk film varit skräp men Lovecraftadaptionerna The Call of Cthulhu och Dagon har hållit vad de lovat. Annars är det mest små okända undantag som den spanska The Darkness som talar för att västerländsk skräck inte är helt död. Japan är just nu världens bästa filmland och det är terrorinjektioner som Ju-On, Ringu, Dark Water, Kairo och Cursed som lyckats hålla skräckfilmen vital och otäck. Japanerna tar i från höften och slår med kirurgisk precision. På sedvanligt japanskt manér balanserar deras verk på knivsudden mellan det lågmälda och det spektakulära. Jag kan skriva om böcker, serier och filmer som jag älskar i evigheters evigheter utan att någonsin komma till dörren. Den här listan är på inga vis komplett, den skrapar knappt på ytan. Jag tycker om underhållning med hjärta, hjärna och ryggrad nästan oavsett genre. Huvudsaken är att den är ärlig, opretantiös och vågar se verkligheten för vad den är: en vidsträckt svart sandöken minerad med rakbladsblommor och splitterbomber. |