Ögats historia – Georges Bataille

Ögats historia – Georges Bataille

4.00 out of 5 based on 2 customer ratings
(2 kundrecensioner)

110:00 kr

Georges Batailles besatta berättelse från 1928 om två ungdomars erotiska delirium hör till litteraturhistoriens stora, svarta klassiker.

Kategorier: , , .

Produktbeskrivning

Georges Batailles besatta berättelse från 1928 om två ungdomars erotiska delirium hör till litteraturhistoriens stora, svarta klassiker. Genom en serie omskakande bilder och poetiska tablåer arbetar sig texten genom ett gastkramande sexuellt landskap som doftar av njutning och död.

Ögats historia har präglat många generationer av läsare och gett upphov till9789185000043 spaltmetrar av analyser och tolkningar som inte lyckats tömma dess brännsvarta glöd.

Mer information

Titel

Ögats historia

Författarnamn

Georges Bataille

Översättning

Peter Johansson

ISBN

9789185000043

Bandtyp

Mjukband

Grafisk form

Eric Persson

Antal sidor

112

Utkom

Februari, 2006

Serie

Vertigos erotiska klassiker

2 recensioner för Ögats historia – Georges Bataille

  1. annaaa.-@hotmail.com
    4 av 5

    :

    Begär, njutning och besatthet, känslor som samspelar och gränsar till vansinne. En klassiker som helt enkelt bör läsas.

  2. marcus.regnander@gmail.com
    4 av 5

    :

    Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

    Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.
    Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

    ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på ’köttets njutningar’ på villkor att de är fadda.”

    För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.
    Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

    ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

    Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

    En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa ”Ögats historia”. Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:
    Är litterär trangressiv pornografi farlig?
    Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
    Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
    Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

    (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Skriv en recension