Nakrofilen – Gabrielle Wittkop

Nekrofilen – Gabrielle Wittkop

4.00 out of 5 based on 1 customer rating
(1 kundrecension)

150:00 kr

Den sedan länge slutsålda Nekrofilen (Le nécrophile), Gabrielle Wittkops klassiska debutroman från 1972, släpps nu i en påkostad och vacker nyutgåva med hudlikt band och blodrött lässnöre.

Kategorier: , , . Etikett: .

Produktbeskrivning

När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: ”Jag ska dö som jag levat – som en fri man.”

Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar.

I nekrofilin såg Wittkop en form av ”absolut kärlek”, den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena.

Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet.

Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening.

Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre.

 

Pressröster om Nekrofilen:

Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt. – Erik van Ooijen, Kulturdelen

Jag ljuger inte när jag säger att Gabrielle Wittkops Nekrofilen är en ömsint kärlekshistoria. Kärlek mellan människor är en blandning av mer eller mindre tilltagna doser av svek. Men man kan svika ett lik lika lite som man kan förargas över den döde som släpper ut gaser och små väsningar – SssSsssss. Utgåvan från Vertigo är delikat.Robert Salmela, Dagens bok

Mer information

Titel

Nekrofilen

Författarnamn

Gabrielle Wittkop

Översättning

Lisa Andersson & C-M Edenborg

ISBN

9789186567064

Bandtyp

Inbunden

Antal sidor

132

Utkom

Februari, 2013

1 recension för Nekrofilen – Gabrielle Wittkop

  1. marcus.regnander@gmail.com
    4 av 5

    :

    Ett mått på om en författare lyckas eller inte är om världen mellan pärmarna känns trovärdig. Att som Gabrielle Wittkop skriva fram en jagberättare som är praktiserande nekrofil är ett extremt exempel på när det bisarrt avvikande litterärt görs helt rimligt. För trots att boken skildrar den kanske smutsigaste av mänskliga sexuella avarter så får hon mig faktiskt att känna med jaget i den här boken.
    På ett plan är det verkligen synd om honom. Berättaren är en vidrig gärningsman, men samtidigt en mycket ensam man som arbetar på antikvariat (en annan form av att älska döden och det döden lämnar efter sig), som på nätterna gräver upp lik på kyrkogårdar för att leva ut sina lustar på. Han berättar hur han är oförmögen att älska det som lever, för alltid dömd att förlora den han älskar på grund av kropparnas förruttnelse.

    ”Om jag i vardagslivet är nervös, labil och extremt känslomässig förfogar jag över ett makalöst lugn och skicklighet så fort det gäller att föra bort ett lik.”

    Boken är kort, men skildrar hur berättarens drift tilltar och han tar större och större risker, och tvingas till slut fly sin stad till en annan, och där förlorar han sina sista skyddsmekanismer och lossar sina lustar fullständigt obrydd över konsekvenserna.
    Mycket litteratur, framförallt sådan som rör sexuella avvikelser, drivs framåt av skamkänslor hos huvudpersoner och berättare (exempel Knausgårds debut), men ”Nekrofilen” blir istället intressant just i sin avsaknad av skam (och associationen till Anaïs Nin ligger nära till hands.)

    Inledningen är otroligt grov, men det enda som jag efter utläsningen tycker är dåligt med boken. Det visserligen en scen som etsar sig fast i min hjärna, men Wittkop verkar använda den som förklaring till att protagonisten blir nekrofil, och det känns lite fånigt, en alltför simpel form av Freudianism och sexuella trauman i barndomen. Det saknas en pusselbit mellan traumat och den vuxne berättaren. För han skrivs fram som så trovärdigt rädd för sin omgivning, otrygg med alla som är levande, och här finns något bredare och psykologiskt intressant om den osäkra otrygga manligheten. Levande människor är svåra att förutsäga, levande ställer krav, levande hotar att avslöja ens egna svagheter, levande är svårkontrollerade och oförutsägbara. Jag kommer att tänka på utvecklingen med sexdockor, porrberoende män som föredrar videor av sex framför fysiskt ”riktigt” sex och så vidare. Tendensen att män inte tar itu med egna problem utan försöker anpassa/undvika omgivningen är minst lika viktig idag som på sjuttiotalet.

    Romanen pressar också fram tankar kring vad kärlek egentligen är. Huvudpersonens kärlek sker bara inom honom, genom kontakten med döda ting. Den tanken, på kärleken som en individuell process snarare än mellanmänsklig, gör att bilden av den ”okontrollerbara manliga sexdriften” hägrar över raderna. För var går gränsen mellan att hantera sin partner som en egen människa och individ, eller ett ting som finns för att bekräfta en själv? Wittkop har i ”Nekrofilen” har skruvat detta så långt det går.

    Det finns också en läsning som visar upp en perverterad version av Guds obesvarade kärlek. Wittkop menar det nog som en kritik när hon pekar på att tron ”bara” får saker att ske inom den troende själv, men jag tänker att det egentligen inte behöver tala emot att tro. Snarare tvärtom, eftersom vi inte kan veta om Gud/mening/sammanhang finns, så är det avgörande vad vår bild av världen får oss att känna, och vad den får oss att göra.

    ”Nekrofilen” är fascinerande, provocerar fram kvasifilosofi efter kvasifilosofi ur mig, och den lyckas att samtidigt vara bestialiskt rå, och stillsamt sval med ett vackert språk. Boken gömmer inte litterära brister genom att vara extrem, utan gör det extrema tillgängligt genom sin form. Den svenska översättningen är välgjord, jag anar inga skarvar eller missar. Språket, ordval och formuleringar ger en känsla att hela romanen befinner sig melankoliskt nära döden, under ett lager av sorg och ensamhet.

    Detta är en tankeprovocerande roman, inget för den kräsmagade eller bekväme, men just den sortens obekväma läsning jag gillar.

Skriv en recension

Vertigo gissar att du också är intresserad av…