Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten – Nikanor Teratologen

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten – Nikanor Teratologen

4.50 out of 5 based on 2 customer ratings
(2 kundrecensioner)

350:00 kr

Nikanor Teratologens två moderna klassiker om Morfar och Pyret släpps nu äntligen i en lyxig jubileumsutgåva.

Produktbeskrivning

Nikanor Teratologen har skrivit in sig i den läsande allmänhetens hjärta genom sina romaner om Morfar och Pyret: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) och Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1997).

Sedan dess har han även skrivit aforismsamlingen Apsefiston (2002) och romanerna Hebbershålspokryferna (2003) och Att hata allt mänskligt liv (2009), samt varit verksam som översättare och kritiker. Genom sin avancerade litterära stil och sitt hatiskt livsbejakande raseri sällar han sig till andra stora västerbottniska författarskap som Sara Lidmans och P.O. Enquists.

Det är nu tjugo år sedan Norstedts förlag under skandalartade former gav ut Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, en roman som sålt i närmare 20,000 exemplar i Sverige och som sedermera utgivits i flera länder: i USA som Assisted living, översättning av Kerri A. Pierce (Dalkey Archive) och i Norge som Eldreomsorgen i Øvre Kågedalen, övers. Stig Sæterbakken (Cappen). En tysk översättning är även under produktion.

Vertigo förlag har inte sparat något i produktionen av denna vackra volym som är försedd med originalillustrationer av konstnären Andreas Kalliaridis och flera efterskrifter som diskuterar Teratologens texter, av Stig Sæeterbakken, Erland Törngren (Teratologens förläggare på Norstedt), C/M Edenborg och Carl-Göran Ekerwald.

 

Ett urval recensioner av boken:

Och det är här det uppstår en underlig och närmast mirakulös skönhet hos Teratologen. För på något egendomligt vis pekar Teratologens text, i all sin utsvävande sadism, vidare mot allt det som den själv är i total avsaknad av: empati, medmänsklighet, mening, kärlek.Upsala Nya Tidning

Med denna praktupplaga av de två första romanerna torde hur som helst författarens status som 90-talets störste undergroundförfattare vara befäst – även för dagens unga läsekrets, som bara var små pyren då det först begav sig.Norrbottens-Kuriren

I flera av de senare omläsningarna av ‘Kågedalen’ jag gjort under åren efter den jungfrueligt första när den kom 1992 har det poetiska framträtt alltmer och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen innehåller några av de vackraste gestaltningar jag läst av ‘det karga norrländska’ i dess skiftningar och vemod.Tidningen Kulturen

Mer information

Titel

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten

Författarnamn

Nikanor Teratologen

ISBN

9789185000951

Bandtyp

Inbunden

Antal sidor

503

Utkom

Juli, 2012

2 recensioner för Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten – Nikanor Teratologen

  1. salmelarobert@gmail.com
    5 av 5

    :

    ”Åsså ha vi den senaste diagnosen från syket…dom ha tage hjälp av Jerold Posts centrum för personlighetsanalys…ja håll alla syqiatriker dom ha sysselsatta…Dom tro ja ä ”en malign, phallisk narcissist” me en ”nekrofil karaktär”…En ”schizofren solipsist” uppfylld av ”ett demoniskt raseri, en vanvetti hämndlystnad å ett vilt människoförakt”…Dom tala om ”total alienation”, ”paranoida å sociopatiska drag”, ”sexualpsyskos” å ”våldsfetishchism”…Wavel å wallär…Sida upp å sida ner med motstridit skitprat…Enda felet me mej ä att ja ha fått för lite kärlek å stryk…”.

    Det låter som om de på Rågården skulle ha händerna fulla med Morfar.

    När Turteatern satte upp Äldreomsorgen i Övre Kågedalen tog jag ut de sju hundra kronorna jag lagt undan för pensionen och studsade in i snabbtåget till Stockholm. Aldrig trodde jag ens i mina vildaste drömmar att jag skulle få se min inte så hemliga böjning i livet materialiseras – även om man förvisso inte behöver blicka särskilt långt för att se omvärlden te sig som vilket Kågedalen som helst.

    Efter föreställningen reagerade jag ungefär så här: OOOOMMMGG!! YEEEEYIIII!iii!111 Giiiiihhhhihhhhhhiiiii! Jag har blivit smekt på benet av Pyret!!! Fått smaka lever tillagad i ett gammalt toastjärn!!!! Jag som hatar allt som lever…eller, jag menar: Jag som hatar lever!!!! Giiiiiih!

    Föreställningen var fantastisk. Jag skulle säga: En av de största kulturella upplevelserna ditintills i mitt korta, andefattiga och tämligen intetsägande liv. Det är något särskilt att som åskådare vara en (inter)aktiv del av en tillställning; att i någon mån agera snarare än reagera, att känna, att smaka, lukta, att vara lite nervös över vad som kommer, att vara rent pulserande förväntansfull på fortsättningen, att ständigt le eller skratta och aldrig, aldrig, aldrig känna att en enda sekund är överflödig.

    Boken Äldreomsorgen utgörs av i lönndom förda anteckningar vilka kritats ned på tapetrester. Av ett pyre, alltså Pyret. Pyret och en morfar, alltså Morfar, har en tämligen sadomasochistisk relation och de fördriver tiden mest med incest, folkmord, mord, våldtäkter, knark, funderande kring världens beskaffenhet och resor till Skellefteå. Allehanda vanliga och ovanliga personligheter figurerar i historien: både välkända, om än med något förvrängda namn, och okända, åtminstone för utbölingar som en annan. När boken kom togs den emot med en hel del avsmak. Inte särskilt oväntat. Den är motbjudande, inte bara om man läser den ordagrant. Tar man den så att säga vid sitt ord, framstår den som både nazistisk, rasistisk och misogyn. Bland mycket annat. Men det är kanske att göra orätt mot boken, för man behöver distansera sig till den. Läses den med tanke och öppet sinne belönas man en subversiv energi som gör hackmat av alla tänkbara samhällsfenomen- och normer: homosocialitet, heteronorm, karriär, arbetslinje, samhälleliga hierarkier i allmänhet, patriarkat i synnerhet, vad som anses vara rätt och riktigt, gott och ont, acceptabelt och förkastligt, mänskligt och omänskligt. Den vänder både upp och ned, ut och in, på både språk och moral. Kvar lämnas läsaren att själv konstruera ihop något av vad som återstår.

    Jag dras till boken. Den kärlekstörstande människofientligheten. Alla hedniskt trånga anus. Dess moralnedbrytande utläggningar av nietzscheanskt snitt. Riv allt, men låt det ligga för allt är skit. Människoförakt. Ständigt alkoholfyllda ådror och vener. Amfetaminskrikande ögon. Allt, allt, ALLT! kaos som i slutändan cirkulerar kring en enda ensam kärna, en starkt lysande stjärna, gömd som en storskogstjärn, uppfläkt som en HM-annons: Behovet av att finnas till för någon, för något; att uppmärksammas, att inte, för att tala med Ivan Karamazov, inte nöja sig med – att inte kunna nöja sig med – att gå under utan detta, detta något, detta något utöver det dagliga brödet som måste finnas även om vi så dignade under av mängden bröd och vetebullar och kanelkringlor! Att inte vara ensam. För det är vad boken är för mig – en stilstudie av Ensamheten.

    Hädisk! Fasansfull! Motbjudande! Så lät det alltså när boken kom. Föreställningen inhöstade både beröm och jubel och beskrevs ändock i liknande ordalag. Vad har skett i samhället på 20 år? Vad har förändrats i det svenska kulturklimatet? Jag vet inte, är för ung för att veta (som om jag skulle veta om jag var äldre…). Förra året blev både bok och Teratologen återigen ämne för diskussion. Expo hade rotat fram stöd för att gå ut med att han hade ett konto på Flashback där han uttryck högst motbjudande, ibland nazistiska, åsikter. Förkastligt och motbjudande. Jag vill inte försvara det, tvärtom. Jag avskyr nazism och nazister.

    Äldreomsorgen är fortfarande ett fantastiskt och satanistiskt verk. Det är inte heller helt förvånande att det kommer fram att Nikanor har en förvriden människosyn, även om jag inte utgått ifrån det, det skall erkännas. Hur som helst är det förkastligt och motbjudande. Nazism går aldrig att försvara. Inte heller nazister, oavsett vad de bidragit med i övrigt. En farsot. Man får inte hemfalla åt någon som helst bekväm värderelativism (vilket inte är det samma som att inte granska alla värden) och acceptera allt utan att kunna – eller vilja – navigera i någon riktning.

    Jag funderade en del kring huruvida det går att frikoppla verk och verkare. Ett verk kan vara fantastiskt, verkets upphovsmakare en svinpäls eller värre. Kultur behöver hur som helst röra upp i vardagens slentrianmässiga cementhet, även om linjen mellan vad som i förlängningen draget till sin yttersta konsekvens går att acceptera och inte, är svår att hålla reda på – om ens möjlig att finna från första början.

    Om man utifrån något sorts moraliskt axiom skall elda vartenda ord skrivet av vilken skumraskfigur som helst, kan vi nog börja med att skövla in hela den västerländska kanon i brasan redan nu. Hej då, hörs inget mer då huj, knappast på återseende, flera århundranden av insikter förvandlat till aska. Hur många äldre böcker – liksom moderna – håller för en skärskådan av dess skapare om man betraktar det hela ur en moralisk synvinkel? Går det att hylla ett verk utan att göra det samma med skaparen och i vilken mån är skaparen sitt verk? Det beror antagligen på bokens syfte, vad boken är ämnad att få för reaktioner. En bok som manar till våldshandlingar mot redan utsatta skulle jag inte acceptera. Men om den enbart rör upp känslor och tvingar en att ta ställning eller åtminstone nagelfara sig själv?

    Kan jag fortsatt älska Äldreomsorgen? Jag vet inte. Hur som helst skulle jag nog läsa den annorlunda idag med min nya förståelse av författaren. Det ger boken en mer allvarlig skärpa som, oavsett om jag vill det eller inte, gör att jag kommer reagera annorlunda på dess groteska och högst problematiska partier. För läsa den igen, det kommer jag.

    Nå! Vad jag gillar mest? Pyrets fråga till Morfar om det ”finns liv efter födseln”.
    – Hahaha! Nej…

  2. Marcus.regnander@gmail.com
    4 av 5

    :

    Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

    Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).
    Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.
    Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

    På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

    ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.
    En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.”

    ”Nä vi strosa bara… å njut av de kalla pratet… […] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om…”

    ”Du bli väl den nya Brecht… ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen…
    Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater…så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.”

    Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

    ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.
    Hur de än gå finns de bara förlorare.
    Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.”

    ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen…Den såg int verkli ut för fem öre.
    Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.
    Grin-ver.”

    ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä… vem försök dom lura?”

    Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på ”En apelsin med ett urverk/A clockwork orange”, både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. ”Äldreomsorgen” innehåller också en kort referens till ”Korova Milk Bar”. Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

    ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång… som Gavrilo Princip…eller Paul Tibbetts…”
    (Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)

    Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.
    Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

    ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.
    De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.”

    ”Han verka vanli, gammal å allvarli.
    Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.
    Ja önska ja vore sån.”

    ”De e de fina me livet… oftast känn man inte av dä.”

    Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

    Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

Skriv en recension