Då anlände en dam från Röda Korset. Hon bar en ren och enkel klänning med Röda Korstecknet på armen.
   Det var en myket vacker flicka av polsk börd. Hon hade en röst mild som en ängels, och de döende, som vände sig emot henne tyckte sig se en madonna.
   Hon gav Mony befallningar med likgiltig, stillsam röst. Han lydde som ett barn, förvånad över denna vackra flickas energi och av den sällsamma eld, vilken som en gnista ibland tändes i hennes gröna ögon.
   Då och då blev hennes serafiska ansikte hårt. En skugga av obarmhärtig grymhet svävade över hennes panna. Det föreföll som om denna kvinnas påfallande oskuldsfullhet var uppblandad med kriminella böjelser.
   Mony iakttog henne. Han lade märke till, att hon sysslade mer än nödvändigt med såren.
   Man bar in en sårad med fruktansvärt utseende i tältet. Hela hans ansikte var blodigt. Hon lade högra handen mitt i det blödande stället på bröstet och tyktes njuta av kontakten med det skälvande köttet. Plötsligt lyfte hon ögonen och upptäckte på andra sidan om båren Monys ögon, vilka med ett föraktfullt småleende iakttog henne.
   Hon blev med ens flammande röd, men han lugnade henne:
   - Var inte orolig, ni har ingenting att frukta, jag förstår fullständigt den njutning ni upplever. Även jag har smutsiga händer. Njut av dom sårades pina, men vägra inte mig att njuta av er.
   Hon sänkte tyst sina ögon. Mony var genast bakom henne. Han drog upp hennes kjolar och blottade en stjärt av underbar skönhet, men vars skinkor satt så tätt ihop som de svurit att aldrig åtskiljas.
   Hon slet nu febrilt och med ett änglalikt leende på läpparna i den döendes förskräckliga sår. Samtidigt lutade hon sig framåt så att Mony bättre skulle kunna njuta vid åsynen av hennes ända.
   Han körde in sin mandomsdolk mellan hennes stjärthåls sidenläppar, smekte henne på låren och sökte med vänstra handen hennes klitoris under kjolen. Sjuksköterskan njöt tyst, och grävde med händerna i såren på den döende, som stönade oerhört.
   Han dog just som det gick för Mony. Sjuksköterskan drog byxorna av den döde, vars penis stod som en järnspik. Hon satte in den i sin fitta, alltjämt tyst och med lika änglaaktig uppsyn som eljest.
   Mony smekte till en början den sköna stjärt, som dansade framför hans läppar, och ur vilken det rann en smula vätska, som han slukade. Hans kuk styvnade åter och han satte ånyo på sjuksköterskan därbak och knullade som en besatt.
   Därefter ordnade båda sin klädsel. De såg mycket anständiga ut, då en snygg ung man bars in. Han hade fått armarna och benen avskurna genom skotten från en kulspruta. Men denna mänskliga trädstam, i färd med att förblöda, hade en idealisk ståkuk. Så snart sjuksköterskan var ensam med Mony satte hon sig på den upprättstående pinnen. Medan hon guppade och red på den, sög hon på Monys kuk.
   Den stympade mannen var inte död. Han blödde ymnigt ur sina fyra avskurna lemmar. Men vampyren sysslade enbart med hans kuk och lät honom dö under sina fasansfulla smekningar. Sperman sköt upp, hon slukade den och försäkrade Mony att den var nästan dödskall. Hon föreföll så uppskärrad, att Mony bad henne sluta. Han sög henne i stället på pattarna, medan hon lade sig på knä och försökte få hans furstliga spira att antaga sin majestätiska form genom att gnugga den mellan bröstens kullar.
   - För djävulen, skrek Mony, vem är du egentligen, som Gud tydligen givit i uppdrag att på det grymmaste sätt ta livet av krigsskadade och dödligt sårade?
   - Jag? sa hon. Jag är dotter till Jean Morneski, en revolutionär furste som en skurk låtit dö i Tobolsk.
   - För att själv få min hämnd och hämnas Polen, mitt fädernesland, tar jag livet av ryska soldater. Jag skulle vilja döda överbefälhavaren och helst tsaren också.